I'm a Unicorn... eller?

skrivet 31.1.2018
Hej!
 
Enda sedan jag slutatde gymnasiet och, så kallat, flyttade hemmifrån för att studera så har jag varit lite av en olycks benägen person. Jag klåpar mig med de mästa småsaker hela tiden så som att jag stukar foten, får blåmärken, sår, skavår och liknande händelser lite hela tiden. Men emmellanåt så händer de störe saker så som att jag får en srpickai ett revbenen eller får en hjärnskada. 
Och nu detta...
 
Jag fick en ordentlig smäll av ett horn just ovanför högeröga på tisdag morgon i sammband med morgon arbetet.
På bilden syns en bula ovanför höger öga på pannan. Denna bild är tagen efter allt morgon arbete så det är cirka en timme efter händelsen. Under dagen så svulnade den mera och fick även ett fint blåmärke ovanpå bulan.
 
 
Händelsen var sådan att jag skulle sätta fast Aslak, en highland- tjur, i staketet med ett grimskaft i hans halsband, så som vi gör varje morgon före vi ger kossorna mat och städar deras hage. Aslak kom inte tillräkligt nära staketet så jag måsta satte fast han så att jag sträkta ermeb ovanifrån staketet istället för emmellan plankorna. När jag fick fast han tog han ett steg närmare för att klia sig på staketet och skakade på huvudet så att han träffade min panna. 
 
Han var alltså inte på nått sätt agresiv och menade inte att slå till mig med sitt horn. Han råkade dock göa det och de har mycket styrka och hornen är hårda. Jag förstod inte helt hur hård smäll jag fått så jag fortsatte morgn arbetet som vanligt. 
 
Det var först när Noora sa åt mig att jag har en härrans stor bula som jag kände den själv och den gjorde ont. Men inga andra bekymmer så som svindel, huvudvärk, problem med synen, minne eller balans. Vid andra ord så betyder det att det bara är ytliga skador. 
 
 
Såklart så rang jag till sjukhuset i Kolari och berättade om vad som hänt. Därifrån så sa de att det högst troligt inte är nått annat än just ytligt och att det läker av sig själft. Men tyckte även att det skulle vara bra att komma dit följande dag då jag endå skulle till Kolari sjukhus på psykolog besök, med tanke på min hjärnskada historik så att man får denna händelse dokumenterad.
 
 
Under natten hade bulan slutat växa och lagt sig lite jämnare och under dagen har smärten blivigt lindrigare. Har lite haft känslan av att ha en kepps på mig på grund av att  höger öga inte har fullt bra synfelt uppåt. 
 
 
Idag var jag på jobb igen som vanligt på morognen och åkte sedan till psykolog och efter det så träffade jag en sköterska som tittade snabbt till pannan och sa att det är presic så som jag trodde och fått höra att det bara är ytligt och jag fick gå utan destu mera kontroller eller medeciner. 
 
Får väll bara er ut så här nu ett tag framöver...
 
 Uppdatering 2.2.2018 
Fick tydligen inte bara ha en bula och blåmärke i pappan längre. Idag vaknade jag och trodde att jag bara var lite mörk under ögonen men såg snabbt att jag har blåmärken vid ögonen och de har under dagen bara blivigt större och tydligare. 
 
Får väll se hur man ser ut imorgon när man vaknar...
 
Kram från nån Eva-Maria
 
 
 
 

Jobb i Lappland

Hej!
 
jag lovade att börja skriva blogg igen nu när jag kom till lappland på jobb så måste hålla det löftet. 
 
Ensam uppe i kemijärvi när resten är i södern
 
Jag bestämde mig redan i slutet av augusti att komm aupp till Lappland och jobba och fick jobba rätt fort från Kemijärvi var jag hade varit på praktik tidigae. Så hela hösten har jag väntat med spänning på att komma upp till ett vinter underland och jobba med hästar och guida turister på fina skogsturer.
 
Resan upp gick bra. Kom till Tammerfost i tid och fick bilen ombord på tågen och gick själv och sova i min kupé. När tåget var framme i Rovaniemi så fortsatte jag med bil till Kemijärvi. Det var mörkt och det snöade men väglaget var helt okej.
 
När jag kom fram till arbetsplatsen låg alla och sov, som tur var det ett av mina praktikställen så jag viste att jag var på rätt. Inte helt bra intryck för mig men jag kom över de och så kom jag igång med arbetet där. Det gick dock inte äns 3 dagar fören jag var helt mentalt sönder. 
 
Arbetsplatsen var helt fel. Pressen för att lära sig köra rensläde ensam och på en vecka, för att sedan bli lämnad ensam på gården och sköta allt själv medans de skulle iväg till Ruka och jobba, blev allt för stor allt för snabbt.
Själva gårdssysslorna gick inte heller bra. När jag fick en uppgift att göra nått så hade de inte tid att instruera ordentligt så jag gjorde mitt bästa och när jag var klar kom de och titta och meddelade att jag gjort fel, gör om. och det var i många saker man gjorde så kom instruktionerna alltid i efterhand.
Ofatst var ingenting någonsin chefens fel eller misstag allt var alltid någon annans. När nått gick snätt så var det ett ett enda svärande och sedan "jag sa juh" och "han borde ju ha förstått" förklaringar tills hela saken blåst upp i fel proportioner.
Det som blev att störa mig mäst var det att när jag mockade, skottade snö, gav hö eller vatten (vattnet måsta hämtas innifrån badrummet och bäras i hinkar ut till alla ca 12 hästar, i 4 hagar, 3 gånger om dagen..) så satt chefen inne och pratade i telefon eller satt på facebook. Ja de var säkert arbete tänker du... Nej... de gånger jag hörde vad hon pratade så var det med vänner och mäst skvaller och inget med jobbet att göra. 
 
 
En av 14 renar
Men problemet sitter ändå i mitt huvud. Jag  menare det fanns en annan där som trivdes hur bra som hälst. Det är bara det att jag inte klarade av det psykiskt.
Jag har blivigt känsligare mot vissa saker som inte spelade så tror råll tidigare. Uppenbarligen så kräver jag rutiner och struktur på arbetsställen, annors har jag inte en chans att lära mig nått.
Arbetstider. Bara vetskapen om att man slipper nån viss tid och vila gör det lättare att orka med dagen.
 
I övrigt så är det koncentrations förmågan som faller när jag blir uttmattad, irritationen kommer lätt fram men de största som kommer mäst fram och som är svårast för mig är känslorna. Mina känslor är starkare än tidigare och de kommer fram oftare. Så mycket att jag blir rädd för mina egna känslomässiga bergochdalbanor ibland. Allt detta fick jag bekräftat och förklarat på mitt senaste läkarbesök på TYKSför lite över en vecka sedan och de ska ordan en psykiater åt mig.
 
Katten höll min sällkap
 
 
Så istället för att försöka "hålla ut" så förklarade jag situvationen lite kort och sa att jag redan har packat och är på väg vidare redan samma dag. Detta var möjligt då jag inte hade ett arbetsavtal ännu. Så jag är inte där i Kemijärvi på jobb mera. 
 
Jag åkte faktist vidare till nästa jobb direkt. Det var snabb förendring men det var tvunget för min metala hälsa.Så nu är jag i Äkäslompolo istället i rätt samma sorts jobb, och även detta en tidigare prektikplats. Ska se hur det går här. 
 
Nu är jag ännu lite mera norrut!
Nytt ställe, nya tag. Kram från en Eva-Maria :)

Pratade med läkaren idag

Hej
 
Idag ringde min läkare från hjärnpolykliniken till mig. Jag hade bett om samtalstid tidigare på grund av skolan och de problem som jag upplever där. Så nu fick jag berätta omd e och fråga lite.
 
Jag viste från tidigare att min irritation och korta tålamod beror på skadan i hjärnan. Vilket jag inte viste var att för mycket ilska och irritation är farligt för mig. För att jag har som blåmärken i hjärnan så finns det en chans för personlighets förendringar, i mitt fall är det mitt tålamod som blivigt dåligt, tar åt mig snabbare och känner känslor starkare då tydligen kom vi fram till i vårat sammtal. 
 
Jag skall helst inte behöva bli arg eller behöva uttycka ilska. Men det är bättre att jag får det ut ur systemet istället för att stapla små saker på varandra. Ärligt så är det ju bättre för alla att inte bli arga och inte behöva trycke ner våra känslor, eller hur? Men för att jag har min hjärnskada så vet vi inte var min ilska slutar. Det kan leda till ett raseriutbrott , rasirisammanbrott eller epilepsianfall. ingenting låter bra, så låt oss vara ensa om att försöka vara hamoniska, dramafria, och ha framförhållning med mig så slipper vi testa på nått av dessa.
 
"Men hur skall det gå med dina lärare?" var en mycket spännande bra fråga jag fick av min bästa vän Linda.
Svar- Det vet jag inte?! får väll slå dem på käften och tycka upp denna läkarsamtals utlåtande i ansiktet på dem före de ska förstå vad jag menar. (Skojade bara... (kanske)) Jag ska prata med dem och säga hur det ligger till.
 
Detta är då inte jag som person som är lättiriterad, dåligt tålamod, tål ingen drama alls, överdriver saker, blir långsiktigt arg, och allat annat vad nu har varit på sista tiden, Det är bara min kära hjärna som inte har alla hjärnceller som krävs för att hantera detta än. Detta är bokstavligt! Jag har inte de. De gick sönder eller skadades och hjärnan har inte ännu byggt upp tillrekligt många nya hjärnceller för att hantera allt detta som jag vanligtvis brukar hantara sånt. Lite som att vara i tånåren igen.
 
Annors frågade jag hur det är med ny magnetröntken. Det är ingen vits att ta för skadan syns som bäst när den är fäsk. Skadan finns där men kommer inte att synas om man tar en ny bild nu.
 
en bild från min fösta magnet röntgen.  27.5.16
 
Alkoholen. Måsta ju fråga. Det är bara bäst att vara uten. Kan få ta ett litet glas rött vin med biff nån enstaka gång vid bättre tillfällen. Men det är max! annors är alkoholförbudet ännu på. 
 
läkaren pratade även om hur vil´ktigt det är att ha en bra rutin i vardagen, bra kost, dricka mycket vatten, sova ordentligt. Det aldra västa skulle vara dålig kost, för lite västka och vara vaken långt in på natten. Så mina nattklubbs resor var han inte helt nöjd med men sa oxskå att det klart är viktigt att ha ett liv så att man inte får psykiska problem nu när ens känslor är lite knasiga i grund och botten. 
 
Jag fortsätter som hittills och skall undvika konflikter och måste få lärarna på skolan att förstå hur alvarligt detta är fastän det är ett och ett halft år sedan olyckan. Fastän jag inte haft något sammanbrott eller epilepsi så betyder det inte att det inte finns där presis under ytan och kan komma fram när som helst. 
 
Dramatiska läkare ... 
 
Japp men det var de vi pratade om denna gång. 
 
Kram från en Eva-Maria :)