tre år senare

Hej
 
Det är tre år sedan min olycka. Tre år sedan jag ramlade då en häst kommit på mig. Tre år sedan jag slog bakhuvudet i den isiga marken. Tre år sedan jag åkte med ambulans till Roveniemi från kemijärvi. Tre år sedan jag skrämde mamma och pappa med ett kort SMS om att jag e utan minne och på sjukhus. Tre år sedan mitt liv förändrades.
Skulle jag kunna gå tillbaka i tiden så skulle jag ändå inte ändra någonting. Fastän denna olycka gjort att jag inte kan bli polis eller vidare utbilda mig så har denna olycka gjort mig till den jag är idag. Denna olycka var jobbig och jag var arg länge. Arg på mig själv, arg på praktiken, arg på skolan och framför allt på min läkare som satt upp en massa regler och restruktioner och arg på mamma och pappa som såg till att jag lydde läkarens regler. 
 
efter olyckan (31.3.2016)
2.4.2016 Rovaniemi Lapplands centralsukhus
 
Det har alltså gått tre hela år och denna olycka är fortfarande en stor del av mitt liv. Men idag gjorde jag, vad både läkaren och försäkringsbolaget antar att kommer vara, min sista läkar undersökning angående detta (om ingenting annat händer eller förekommer). 
 
Så jag körde till Rovaniemi från Äkäslompolo (2,5h 200km) för att träffa en neurolog så att försäkringsbolaget vet vilken skadegrupp jag tillhör. För har man hamnat i en olycka som utgör besvär resten av livet så får men besvärsersättning. Det är alltså en liten summa pengar som skall göra det lättare för en. 
 
Detta neurolog besök var inte som mina tidigare neurologbesök. Det var inget 2h test med att rita bilder och bygga med klossar, komma ihåg ord och berättelser utan detta var mycket trevligare. Läkaren i Rovaniemi tittade igenom min kropp efter skador som vipplachen i nacken kan ha orsakat men hon hittade bara de som jag annors alltid har haft, överrörliga leder i knä och armbåge, lätt för blåmärken, dålig hålning i övre rygg och skyldror (antagligen för att kompensera min längd) och undersökte balans och träffsäkerhet och annat som berör hjärnskador men allt detta var som vanligt. 
 
Sedan frågade hon massor med frågor om händelsen och tiden efter, vad jag gör nu och hur mitt liv sett ut de senaste tre åren, vad är annorlunda nu från före olyckan, vad har direkt koppling till olyckan och vad kan ha nån sorts sammankoppling med de. Slutsatsen efter allt diskuterande och pratande var att jag har bestående skador psykiskt i form av känslomässiga personlighetsförändringar. Lätt irriterad och frustrerad är de största symptomerna.
 
Det finns massor med annat smått men då detta hände då jag var 20  och jag nu är 23 så kan det även vara att jag bara har vuxigt som peron och vågar vara mera rakt på sak och sägga ifrån och har lärt mig vad som är bra för mig och vad som inte är bra. Skulle vara gätte intresant att analysera dessa tre års händelseförlopp nmen det kanske jag håller för mig själv. 
 
Bild tagen idag (2.4.2019) efter neurologen i H&Ms omklädningsrum
denna tröja kom med mig hem som tack till mig själv
för att jag orkat köra samt prata med läkare
 
Viktigast är att jag fungerar som en normal människa och de alldra flesta märker knappas att jag har en hjärnskada. Speciellt folk som inte kännt mig från tidigare och nu börjar jag känna att jag inte behöver berättade till alla. jag berättar först om det behövs eller någon frågar nått eller det tangerar ämnet. 
 
Kram från en Eva-Maria :)